I tre år har eleverna på en skola i en sluttning fört anteckningar om vädret från en liten station på taket till naturvetenskapshuset. Utrustningen är enkel. En regnmätare samlar vatten i ett smalt rör, och en termometer sitter i en ventilerad vit låda som skyddar den mot direkt solljus. Varje morgon klockan åtta går två frivilliga uppför trapporna för att läsa av båda instrumenten och föra in mätvärdena i ett gemensamt häfte.
Till en början verkade mätningarna inte märkvärdiga. Varma dagar följdes av svala, och skurar kom nästan utan förvarning. Med tiden märkte eleverna ändå något konstigt. Deras regnmängder var hela tiden lägre än de siffror som flygplatsen på andra sidan dalen publicerade, även efter skurar som hade blött ner båda platserna lika mycket.
Deras lärare uppmuntrade dem att undersöka saken i stället för att utgå från att flygplatsen hade fel. Eleverna granskade regnmätaren och upptäckte att en ventil i närheten blåste över rörets öppning. På blåsiga dagar trycktes en del av regnet åt sidan innan det hann samlas upp. Skillnaden var liten vid en enskild skur, men den växte under månaderna.
Klassen flyttade regnmätaren till det motsatta hörnet av taket, bort från ventilen, och jämförde de två platserna under flera veckor. Det nya läget stämde mycket bättre med flygplatsens siffror. I sin rapport förklarade eleverna att ett instrument bara är så pålitligt som platsen där det är monterat. De lade också till en anteckning i de gamla protokollen, så att den som läste dem senare skulle förstå varför de första summorna var för låga.
